Vår gård kallades i byn för Stenbecksgården; en familj Stenbeck hade bott där. Det fanns stenbeckar fortfarande kvar i byn. Henrik, som var pappas företrädare och ingick i hans vira-gäng, bodde mitt i byn i Bolagsgården; och Alma, som föddes samtidigt med ångbåten Alma sattes i sjön, bodde i ett litet enfamiljshus ett par hundra meter öster Bolagsgården.

Detta skriver jag ur minnet, ett minne som till stora delar förslitits genom åldrandets process och dessutom genom diverse fysiska störningar åsamkats skador. Mina föräldrar lämnade Stavre cirka 1946 för att flytta till Eriksberg; detta skedde i samband med pappas pensionering, Jag lämnade hemmet på grund av skolgång redan 1937 och har sedan dess endast sporadiskt vistats i byn. Det kan innebära att minnet sviker, att uppgifter som lämnas här nedan är felaktiga. När Henrik och jag besökte Stavre till sommaren - 1996 - kan kanske sådana felaktigheter korrigeras och ofullständiga uppgifter kompletteras.

Vad som frapperar mig i dag är att byn var praktiskt taget självförsörjande. Om jag börjar längst i söder - utanför själva byn, vid Gimån - låg där kvarnen. Mjölnaren hette Johansson och han hade en dotter som var jämnårig med mig; vad hon hette i förnamn kommer jag inte ihåg. Här malde stavrebönderna sin säd; det gällde främst kornet. Kornmjölsgröten var ett viktigt inslag i kosten. Om man malde havren kommer jag inte ihåg; havren skulle ju ge hästarna den föda som skulle föra dem till starka dragdjur. Det var inte bara på åkern som hästarna hade att dra sina lass; det gällde inte minst skogsdrivningen som för hästarna innebar ett tungt arbete.

På vägen - gamla vägen - mot Stavre låg Kolgården; vad man gjorde där har jag aldrig vetat. Anläggningen var vid vår ankomst till byn nerlagd. Men om man kolat fram träkol eller på

Här fanns ytterligare en familj: Röstlunds. De hade många barn; de hade en vacker dotter som hette Birgit, äldste sonen hette Oskar och en yngre Bengt. Det är Bengt som har snidat träskulpturen som gör honnör i min bokhylla. Träskulpturen föreställer Halt-Kalle från Bodarna som låg i skogen öster on byn. Hans far hette Jonas Karlsson och han hade en syster som benämndes Bodarnas Ros, inte på grund av sin skönhet utan snarare på grund av motsatsen.
Kalle var flink i skogen. Trots att han hade ett snedbrutet ben - därav namnet Halt-Kalle - lunnade han med fart. Han hade en rask häst också. Och det ena ögonlocket hade nästan helt fallit ner över ögat men det hindrade inte framfarten.

Om vi från Kolgården fortsätter norrut mot byn, har vi snart en liten villa på höger hand. Här bodde kapten Pettersson, Kapten Oskar Pettersson på 'Gimån'. Det är han som gjort den fina näverasken som jag beskrivit i annat sammanhang. Det var en gåva till mamma; han var förtjust i mamma vilket han inte stack under stol med - på ett öppet och trevligt sätt! Han var själv änkeman. Och han hade en son Konrad som var färjkarl och som jag var god vän med. Konrad var dock betydligt äldre än jag.

Nästa halt blir när vi når järnvägen. Till höger finns en banvaktsstuga med inneboende en stor barnfamilj. Till vänster en liten torpstuga med familjen Malander bestående av gammelfar, far, mor och två barn, en son och en dotter. Sonen hette Rikard och var en jämnårig kompis till mej. Han hamnade så småningom i en villa här i Östersund strax nedanför Palmcrantzskolan vid Krondikesvägen Det är nu många år sedan jag såg honom. Han lär ha flyttat till ett servicehus.
Ute i vattnet låg ett grannt badhus. Dess storhetstid var över när vi kom till byn och användes inte längre i sin ursprungliga funktion. I stället hade det blivit snickarverkstad. Det var Jean Malander som här etablerat sin verksamhet. När jag var cirka tio år, fick jag hos honom beställa mina första skidor. Han hyvlade och formade för hand. De kostade tio kronor.

Den här gården tillhörde det sundiska komplexet; mitt i byn finns ytterligare byggnader som tillhörde detta komplex. Ägarna måste ha varit kolossalt rika som kunnat prestera allt detta. Det var väl når skogen fick sitt värde som allt detta byggande kunde åstadkommas. Ägaren till den här aktuella gården var alkoholiserad. Han hette Herman och deltog nog inte i arbetena på gården. Hustrun hette Ester och dottern Ingrid. Mamma och Ester umgicks.

På andra sidan vägen låg den första handelsboden: Holmströms. Det var här vi mestadels handlade. Själva affären utgjorde av en utbyggnad på ett stort bostadshus. Familjen Holmströms bodde i ett avskilt hus. Familjen hade tre barn: Kerstin, Gustav och Per-Sigurd. Pojkarna var lekkamrater till mej. I det bostadshus som affären var knuten till bodde en familj med namnet Olovsson. Av en son till familjen Olovsson köpte jag min första cykel: 30 kronor

För att klara försörjningen kombinerades affärsverksamheten med jordbruk och bostadsskötsel. Fru Holmström, Linda, skötte korna. I norra ändan av tomten låg en liten torpstuga och i den bodde Stadins-Brita, en gammal ensamstående änka. Kanske hade stugan en gång varit soldattorp?

Fortsätter vi vidare och tar av till vänster in på 'byvägen' med dess björkallé - förmodligen byns äldsta väg - kommer vi till Herrgården. Herrgården med dess kompletterande byggnader var Skönviks AB. Själva 'herrgården' låg till vänster om vägen och var ett stort boningshus. Här bodde forstmästaren Martin Beerman med hustru Astrid och barnen Kerstin och Karl-Erik. Kerstin och Karl-Erik var något äldre än jag men jag lekte väl en del tillsammans med Karl-Erik.
Jag hade så när glömt att nämna Tant Hildegard. Tant Hildegard var en fin gammal dam, änka, som bodde på övre våningen i Herrgården. Förmodligen hade hon gemensamt hushåll med familjen Beerman. Hon var mor till Astrid Beerman och änka efter förvaltaren för hela detta komplex Grönlund; förnamn

Fortsätter vi Byvägen fram en liten bit, kommer vi till en grupp om tre bondgårdar: Anders-Orsch till vänster om vägen och Rodlings och Erik Perssas till vänster om vägen. Dessa bondgårdar är uppbyggda i princip som den

Hos Anders-Orsch var familjefadern död och barnen var döttrarna Julia och Anna (jag kunde just konstatera häromdagen i tidningen att Julia dött; 1996-07-30) och tvillingpojkarna Anders och Bengt; de var förutsedda att så småningom ta över gården. Hos Rodlings levde gammelfolket. Hur det var med barn till gammelfolket kommer jag inte ihåg mer än att Erik tagit över gården och Emma så småningom blev vår granne vilket jag återkommer till.

Hos Erik Perssas fanns två söner: Anders-Erik och en som jag inte kommer ihåg namnet på. Anders-Erik och jag var jämnåriga och goda vänner och vi umgicks även som vuxna. Det var han - eller snarare hans dåvarande hustru - som startade jordgubbsodlingen i Stavre. När vi hade flyttat till Eriksberg, deltog Gunilla i plockningsarbetet på den här gården. Husfadern hette Erik och husmodern Olga. (Häromdagen - våren 1996 - dök Anders-Erik upp här hemma hos oss. Han hade per bil tagit sig hit längs cykelvägen genom Remonthagen. Han ville så gärna att vi besöker honom till sommaren vilket som det nu ser ut inte kommer att bli av; Henrik som skulle köra mej dit, hade ju så bråttom att avsluta sitt besök här.)

På andra sidan vägen - väster om alltså - låg den andra livsmedelsaffären: Nickes. Nicke var en son från Rodlingsgården. Inne på gården låg två längor, den ena förråd och den andra bageri. Här drev bagare Ström byns och orten bageri. Han hade två döttrar som var yngre än jag, den äldre dock inte mycket yngre.

En gång när vi oförhappandes fick främmande, fick jag i uppdrag av mamma att cykla till bagaren och köpa bröd. Jag valde vägen genom Anders-Orsch kogata som var den genaste. I kogatan var det djupa hjulspår. Cykelns framhjul vreds på tvären i ett sådant hjulspår och jag for på huvudet över cykeln. I fallet knäckte jag högra underarmen. Den blev gipsad av doktor Uhlin i Bräcke. Skadan hade ytterligare en följdverkan; det blev inflammation i armbågsleden och ytterligare en gipsomgång.

Närmaste granne åt norr utgjordes av det sundinska komplexet med "slottet" väster om vägen och "herrgården" öster om. Här låg också ekonomibyggnaderna med rättar/arrendator- bostad och kanske fram för allt stallet. Hit hörde också Dunkesgården på andra sidan huvudvägen

Rätt nedanför slottet låg järnvägsstationen med bl.a. lastkaj. Här huserade "stinsen" Rosén. Han hade två medhjälpare - 'stationskarl': John Johansson som var granne med oss och ytterligare en som jag inte minns namnet på. Jag minns dock att han hade en kraftig mustasch.

Vi går inte ner till stationen utan korsar den lilla tvärvägen som leder dit och når fram till ett nytt komplex: Bolagsgården. Det förefaller som om den upprättats för att betjäna tjänstemän vi sågverket - sågverket var nu nedlagt och det vara bara stommen som nu kunde antyda den verksamhet som här ägt rum. Sågverket låg nere vid sjön.
Det var fyra familjer som bodde i Bolagsgården. Henrik Stenbeck med maka Augusta. Henrik ingick i pappas viragäng och Augusta var ett rekorderligt fruntimmer som det var svårt att undgå lägga märke när hon uppträdde på scenen. Här fanns också familjen Boström med dotter Maja som blev min spellärarinna. Några goda resultat i spelning nådde jag aldrig men det jag lärde mig hos Maja ligger fortfarande som grund när jag sätter mig vid pianot.
Här fanns ytterligare två familjer som jag inte kommer ihåg namnen på. Men hit flyttade så småningom familjen Norbäck från Nor med två barn. Ragnar och Greta. Ragnar och Greta var litet äldre än jag men Greta och jag har trått många angenäma danser på Stavre dansbana.

Nästa etapp gäller 'arbetarbaracken'; vad vi kallade den kommer jag inte ihåg: ett stort rött hus i två våningar. Här hade arbetarna vid sågverket haft - och fortfarande hade - sin bostad även om sågverket var nedlagt. Här bodde bland annat Hultblad, en mycket skicklig finmekaniker som kunde fortsätta att tillgodogöra sig sin kunskap i privat verksamhet. Hur de övriga arbetarna från det nedlagda sågverket kunde ordna sin försörjning vet jag inte. Förmodligen var det skogsarbete som stod dem till buds.

Till vänster om vägen låg en stor bostadsbyggnad, förmodligen avsedd för någon tjänsteman vid sågverket. Det nedlagda sågverket låg nere vid sjön.
En bit bort - norrut - låg ytterligare en bondgård; Kristofferssons, förmodligen knuten i släktskap till en bondgård i Mälgåsen vars innehavare hade samma namn. Gården hade i stort samma karaktär som byns övriga bondgårdar.

Nu viker vi av åt höger upp mot 'stora vägen'. Till vänster låg Kooperativa, den tredje livsmedelsaffären. Här huserade Einar Paulsson - Stavre-Pålle, enen på många områden aktiv man och bland annat en stor idrottsman. Han var en ordinarie spelare i IFK Östersunds A-lag och han var den drivande kraften till att Stavre If kunde åstadkomma ett så pass välspelande och effektivt fotbollslag som man hade.
Einar Paulsson och hans hustru Hildegard umgicks med vår familj. Man spelade bridge och gjorde utflykter. De flyttade så småningom till Frösön och sedan vi, Inga-Britt och jag, blev gifta upprätthöll vi kontakten med dem. Jag minns att de besökte oss en gång när vi bodde på Ringvägen - vår första familjebostad alltså - just innan vi en gång skulle fara på semester.
Einar Paulsson var också den drivande kraften i Stavre avdelning IOGT. Här brukade han ofta göra korta anföranden med uppfostrande innehåll.

Nu vänder vi och går mot söder; vi följer 'stora' vägen. Just till höger om vägen där vi startar låg dansbanan. Det är många kvällar jag där trått dansen och har många angenäma minnen från. Men dansbanan användes också till mycket annat. Där hade logen sina möten och sina trivselkvällar och där visades det bio. Det kostade 25 öre i inträde. På första bänk satt jag och på andra bänk Kalle Svärd, grovsmeden.

Nästa anhalt blir Furulund, den andra arbetarbaracken. Här bodde ytterligare familjer som hade haft sin försörjning från sågverket men nu måste ty sig till andra sysselsättningar. Det var väl i den flesta fall skogsarbeten som stod till buds för dem. Jag förmodar att hyran var minimal och undrar om något sådant som tal om hyran verkligen förekom.

Nedanför Furulund låg fotbollsplanen, den befann sig alltså mellan vad jag kallat de två arbetarbarackerna. Att byn hade åstadkommit en fotbollsplan får väl räknas sågverket till förtjänst. Det hade ju uppstått en befolkningsgrupp som hade att fylla sin fritid med innehåll. Och

Fortsätter vi något söderut ser vi till höger om vägen ett litet småbruk; var det möjligen ursprungligen ett soldattorp? Och till vänster om vägen finns (nästan) hela skoletablissemanget med lärarbostad, folkskola och mellanskola, dvs 3:de och 4:de klasserna. Småskolan flyttade också hit sedan lärarbostaden byggts vilket skedde under min skoltid. Vi når småskolan när vi flytta oss längre fram utefter vägen.
Folkskollärare var E. Hj. Elving, en vithårig (så mycket som nu fanns kvar av håret), fetlagd och dominerande person som förmodligen skötte sin tjänst väl. Hans hustru, Barbro, var småskollärarinna. Hon var likaledes förmodligen en duktig lärarinna. I mellanskolan tjänstgjorde Ebba Salander. Hon var från Luleå och likaledes en bra lärare. Under min skoltid gifte hon sig med Folke Bjurström från Luleå och Maj Ramström blev hennes ersättare. Hon var dotter till kyrkoherden i Bräcke Ramström. En yngre syster till Maj, Märta, var min klasskamrat i realskolan och tillika läskamrat. Prästen i Bräcke hade många barn.

Vid en avtagsväg till vänster låg Kristofferssons snickeri; jag föreställer mig att han drev en ganska omfattande rörelse. Här fanns två barn, en äldre dotter, Sylvia, och en med mig jämnårig son, Lennart. Han var helt utan hår vilket framgår av skolkorten och han var ansedd vara ett matematiskt snille. Hur det gått för honom i livet vet jag ej.

Fortsätter vi åt söder genom vägkröken kommer vi till Jonssons slakteri med både slakt- och styckningsresurser och försäljning. Detta företag liksom många andra på orten var ett familjeföretag; hustrun och någon dotter skötte affären och husfadern själv med de vuxna sönerna svarade för slakt och styckning. När vi hos oss skulle slakta grisen, var det bara att ringa Jonssons och beställa slakt.

Nästa gårdsetablissement var den så kallade Dunkesgården; varför den hette så vet jag inte och är inte ens säker på att namnet är korrekt. Här bodde länsman som hette Bergstrand. Hans hustru hette Anna. Våra familjer umgicks. De hade två döttrar; en som var jämnårig med mig och hette Birgit. Det berättas att en gång Birgit och jag - vi var väl inte mer än fem, sex år gamla - somnat på en bänk lutade mot varandra framför elden i kakelugnen.
Länsmannen avvecklades tydligen ganska snart och gården intogs i stället av skräddare Ahnfeldt med familj. Ahnfeldt drev sitt skrädderi på den övre våningen med hjälp av de vuxna sönerna.

Nästa anhalt blir Stenbecksgården där vi bodde. Den lilla röda stugan strax hitom hörde dock inte hit. Här bodde stationskarl John Johansson med hustru Hulda och gammal mor som bodde ett litet rum på den övre våningen. Jag minns när hon dog. När vi såg att fönstret till hennes rum öppnats, förstod vi vad som skett. Stenbecksgården var en sådan där stor vit mangårdsbyggnad som var så karakteristisk för byn. Strax bortom låg en lång, röd byggnad som väl ursprungligen var avsedd för en arrendator eller dräng. Nu bodde där skogvaktaren med familj. Bakom en stor stenkulle låg en stor ladugårdsbyggnad, i viss mån förfallen men till delar använd som ladugård med höskulle. Längre bort låg en stor loge med tröskresurser. Och mellan dessa låg en jättestor vedbod som försåg hela bolagskonsortiet med bränsle. Skogvaktarens familj var stor; minst åtta barn, sex av dem tillhörde tre tvillingpar. Skogvaktare, August Åreng, var en stor karl. En gång på 'gamla dar' träffade jag äldste sonen Sven. Jag tror inte att jag någonsin sett något så axelbrett. När August pensionerades och flyttade, blev Carl August Carlsson, som dessförinnan var skogvaktare i Tjutvoda, den som blev huset herre. Hans hustru Emmy var dotter från Rodlingsgården och de hade sonen Bo

Mycket har förändrats genom åren. Nu finns exempelvis inte en ko kvar i någon av dessa byar (utom i Grimnäs där det lär finnas en besättning) . Vad man lever på - mer än jordgubbsodling - vet jag inte. Inte heller vet jag hur mycket folk som finns kvar. Ett vet jag och det är att flera av dem som jag växte upp tillsammans med, har sökt sig tillbaka för att vistas i sommarbostäder, i många fall just det ställe där de växte upp.